A.L.E.A- Annika Lovisa Elsine Andersson

 

 

Sitter och söker på internet efter hjälp. Slår in Utmattning, utbränd och sjukskrivning. Får upp massa träffar på Google och bara det i sig är skrämmande. Hur mår vi egentligen? Hur mår jag?

 

Detta är inte ytterligare en berättelse om hur jag kom ut ur min utmattning. Detta är ord mitt ifrån orkanens öga! Just nu befinner jag mig i detta vakum av trötthet och förtvivlan. Jag vill inte försöka försköna längre. Orkar inte vara perfekt! Finns inga krafter kvar till glädje, engagemang eller framtidsplanering.

 

Under de senaste 6 åren har jag dubbelarbetat; jag har jobbat, studerat och tagit hand om min familj. Under denna tid har vi även fått ett tredje barn som förgyllt vår tillvaro. Äntligen tog jag tag i det som varit mitt kall och min dröm så länge; att utbilda mig till diakon. Först läste jag till beteendevetare/sociolog och sedan började jag Svenska kyrkans egna diakonutbildning.

 

 

 

 

Nu sitter jag då här. Mitt i kaoset och förtvivlan och undrar vart min livsglädje tog vägen? Har ett år kvar av studier innan jag kan diakonvigas och närmare än så här har jag aldrig varit min längtan. Ändå är jag inte nöjd. Inte glädjefylld och definitivt inte hoppfull. Inom mig har ett tomrum tagit över som på något sätt suger musten ur mig. Jag var sjukskriven 1,5 månad i våras pga stressen och trodde att det skulle räcka. Tänkte att bara semestern kommer så får jag vila upp mig. Dessa 3 veckor av ledighet har aldrig tidigare gått så fort. Inte kunde jag vila upp mig; min stress kändes värre för varje dag.

 

Mina barn får lida! De säger att jag alltid skäller på dom. Att jag alltid klagar på huvudvärk och trötthet och att ljudnivån hemma ALLTID är för hög. De stackarna får dra konsekvenserna för hur jag valt att leva. Vad göra? Svaren har jag inte! Jag försöker bita ihop och förbereda mig på att åka till skolan ytterligare en vecka.....Hur ska jag kunna stoppa denna nedåtgående spiral och börja må bra igen.........